Fick mina nya löparskor igår på posten. Så idag var det dags att prova dom en första gång. De kändes riktigt lätta på foten, en vägning igår visade 222 gram. Känslan efter första passet kan bara beskrivas som väldigt positiv, de var grymt sköna. Skön dämpning utan att vara svampiga på något sätt. Sprang en mil med dom idag och det känns som en sko man kan köra långpass i utan problem. På lördag ska jag testa dom på maratondistansen, vilket jag inte tror blir några problem.
Igår körde jag min första triathlontävling på olympisk distans, Axa Stockholm triathlon.
Det var tidig uppstigning som gällde, 04.00. Frukost och packa det sista. Hämtade upp två kompisar på vägen och mötte upp ytterligare 2 bilar med folk från stan. Så vi blev ett bra gäng som skulle köra, vissa mer rutinerade än andra.
På väg upp öste regnet ner och vi förberedde oss på det värsta. En bit innan Södertälje lättade dock molnen och solen tittade t.o.m fram. Det skulle visa sig att det blev ideala tävlingsförhållanden. Växlande molnighet, runt 16-17 grader varmt och nästan vindstilla.
Till själva tävlingen:
Simning 
Mellan 16,4 och 16,9 grader i vattnet. Hade ju inte gjort något om det var några grader varmare, men när man väl hoppat i så är det inte så farligt med våtdräkt på. Stötte ihop med Reine, som jag lärt känna via Funbeat och träffade i Kalmar, före start. Alltid roligt med bekanta ansikten. Det känns alltid lite pirrigt när man står på startlinjen, förväntan sprider sig i kroppen. När väl starten gick var det lite trångt och bökigt men det släppte ganska snart. Kom dock aldrig in i någon bra rytm, kändes hackigt och stelt. Efter halva sträckan kände jag att jag började tröttna i armarna. Måste vara ett tecken på utebliven simning på sista tiden. Vägen hem blev ett ända långt slitande utan någon som helst känsla. Det var riktigt skönt att komma in till växlingen.
Cykling 
Växlingen över till cykeln gick hyggligt. Det finns en del att träna på där också. Arg och frustrerad över den taskiga känslan på simningen gav jag mig iväg på cykeln med inställningen “All in”. Kändes bra från första tramptaget. Det var riktigt rolig känsla att cykla omkring mitt inne i Stockholm på avstängda gator. Det var en väldigt lättcyklad bana så det var bara att försöka trycka på mycket det gick. Körde om många på vägen vilket också stärkte självkänslan igen. Den enda backen på banan var när man skulle över Västerbron, det gick bra alla fyra gångerna man skulle över den. Kände inte att jag fick någon direkt svacka någon gång under cyklingen. Så med stärkt självförtroende kändes det bra att gå in för växling till löpning.
Löpning 
Växlingen till löpning gick också bra. Drog i mig en gel på väg ut ur växlingsområdet. Nu kändes det att jag hade pressat ganska hårt på cyklingen. Det värkte ganska bra i ryggen när jag började springa. Kände viss oro men började tugga på i mitt tempo. Det flöt på 
ganska bra och efter ett par kilometer hade ryggvärken släppt. Det var en lättlöpt slinga på 2,5 km som skulle springas 4 varv. Löpningen kändes bra hela vägen och jag kände mig stark, det var bara att ta ett varv i taget. Ut på det sista varvet var det bara att hålla i tempot och korsa mållinjen med flaggan i topp.
Stockholm triathlon var verkligen en trevlig upplevelse som jag med all säkerhet kommer att återkomma till nästa år. Då förstås ännu starkare och förhoppningsvis en bättre simmare.
Då var det dags att tävla igen i helgen. Axa Stockholm Triathlon är det som står på programmet denna gång. Det blir min första officiella start på olympisk distans. Det ska bli riktigt roligt att köra en tävling igen. Häftigt också att tävlingen går mitt inne i stan vilket brukar leda till mycket publik som hejar och peppar på längs vägen. Det ända som oroar mig lite är en armbåge som fortfarande ömmar lite. Svullnaden och inflammationen har släppt men det verkar fortfarande var vätska kvar i slemsäcken. Får nog beställa en tid till vårdcentralen på måndag för en ny tömning.
För övrigt blir det ganska mycket tävlande de kommande helgerna. I helgen som sagt Stockholm Tri. Nästa helg ska jag springa Kraftloppets marathon, bestämde mig definitivt igår att jag kommer springa detta lopp. Helgen efter det blir det Stockholm halvmarathon. Stockholm halvmarthon har blivit mer eller mindre tradition att springa. Brukar vara väldigt trevligt och i år springer brorsan igen och en hel del andra kompisar också.
Blir en tuff och intensiv period, men av tävlande blir man starkare så jag ser verkligen fram emot de tre kommande helgerna.
Det lutar mer och mer åt att jag kommer springa ytterligare en mara i år. Jag kommer med största sannolikt att springa Kraftloppet, inte 7,2 mils sträckan utan maratonsträckan. Den går lördagen den 4 september.
Kommer ta detta lopp som ett “träningspass” dvs huvudmålet kommer inte vara nytt pers utan snarare att jag lyckas genomföra en mara på ett bättre/annat sätt än vad jag brukar göra. Jag ska försöka köra andra halvan snabbare än den första vilket jag hittills aldrig lyckats med. Jag ska försöka bygga upp ett starkare psyke för kommande maror. Få en bättre känsla för den sista milen.
Sen vet jag att när man får en nummerlapp på bröstet så kommer ju alltid tävlingsdjävulen fram i en och man vill göra en så bra tävling som möjligt. En tävling är alltid en tävling.
Beställde igår ett par nya löpardojjor. Kände att jag behövde ett par till för att komplettera mina DS Trainer. Sen är ju nya prylar även en motivationshöjare.
Blev ett par Saucony Kinvara. Har läst mycket positivt om dom så det ska bli väldigt intressant att testa dom när de kommer.
Här kan ni se en först recension av dom på Runners world’s prylblogg
http://www.runnersworld.se/blogs/prylbloggen/videoblogg-saucony-kinvara.htm
Dags att återuppta bloggandet igen. Var i valet och kvalet om jag skulle driva bloggen vidare nu när Kalmar är avklarat, men jag har bestämt mig för att köra vidare.
Träningen har flutit på i ganska lugn takt efter Kalmar. Har varit mycket feel-good pass. Nu känns det dock som det är dags att köra igång igen på allvar.
I onsdags fick jag dock ett litet bakslag. Vaknade på natten av att armbågen hade svullnat upp och värkte så in i h-lvete. Jag hade känt mig lite öm på kvällen men inte tänkt mer på det. Proppade i mig Ipren på morgonen för att försöka dämpa värken och inflammationen. Det blev dock inte bättre under dagen så idag ringde jag vårdcentralen och fick en tid. Läkaren konstaterade att jag drabbats av Bursit, slemsäcksinflammation. 
Hon punkterade svullnade och sög ut vätska för att lätta på trycket. Blev även ordinerad penicillin och smärtstillande, så jag hoppas det börjar gå åt rätt håll snart för jag lovar det har inte varit någon skön känsla.
Var ju förstås tvungen att fråga om det var ok att träna och det var det så länge jag kände mig frisk i övrigt. Jag skulle dock undvika styrketräning med armarna, och det är ju inget svårt för det gör jag ju ändå nästan aldrig.
I helgen blir det nog lite lättare distanslöpning.
Det är många tankar och reflektioner som finns i huvudet nu efter att ha genomfört min första Ironman. Ska försöka att förmedla lite av dom och även hur det kändes att genomföra den.
Vi åkte ner till Kalmar i torsdags med lånad husvagn, hela familjen och jag. Det var skönt att komma ner redan på torsdagen så man i lugn och ro kunde gå och hämta nummerlappar, gå på pre-race möte och flanera lite på stan på fredagen. Det vimlade av triathleter på stan många okända men även en del kända från nätet.
På fredagkvällen kom ytterligare en supporterskara ner för att heja på mig. Försökte komma i säng skapligt men det var allt annat än lätt att sova, det var många tankar som for runt i huvudet. Några timmars sömn blev det väl iallafall.
04.30 ringde klockan på lördagmorgonen, strax innan dess hade jag blivit väckt av några regndroppar på husvagnstaket. Nej inte det också var tanken som for genom huvudet. Åt en rejäl frukost trots att hungern inte var speciellt stor. Packade på bilen och for iväg in till starten med Thomas.
Väl inne vid start var det bara att packa upp grejerna på växlingsplatsen, dubbelkollade att allt var med. Ner till simstarten och uppmärkning på vänster ben. Förut blev man även märkt i ansiktet men det hade blivit förbjudet till i år. Där fick vi reda på att det var 16,1 grader i vattnet och att det därmed skulle gå att genomföra full simsträcka, gränsen går vid 16. Det hade varit riktigt surt att inte ha fått köra fullängd när det är det man har tränat för. Men fy f-n 16 grader är inte varmt ens i våtdräkt.
15 min före start var jag på plats vid starten igen. Gick ner och doppade mig för att inte få en allt för stor chock när man hoppade i. Kände hur pulsen gick upp av bara kylan. Träffade en del kända ansikten och vi önskade varandra lycka till. När nationalsången började spelas bröt solen igenom molntäcket och det blev helt magiskt att stå där på stranden. Äntligen var det dags, det man tränat för så länge nu.
Startskottet gick och eliten drog iväg. Jag höll mig på en kant för att undvika den största trängseln. När sen började simma om kylan i ansiktet mot en och jag kände hur svårt det blev att andas. Hjärtat rusade och det kändes inte alls så bra som jag hoppats. Lyckades lugna ner mig och kom in lite bättre i andningen. Det var riktigt trångt och bökigt hela första varvet, speciellt när man kom in för varvning. Ut på det andra varvet gick det lite lättare till en början men efter första bojen började jag nu känna av vågorna och det blev 
svårt att crawla. Växlade mellan crawl och bröstsim. Fick krampkänningar några gånger men drabbades inte av någon panik utan tog det i min takt. In för andra varvning såg jag min hejarklack för första gången. De berättade efteråt att jag såg helt frånvarande och borta ut då och de var rädda för att jag inte skulle fixa det. Jag bet ihop de sista två varven och kom in till växlingen efter 1.22. Trodde verkligen inte det hade gått så bra trots allt med tanke på att jag växlade så mycket mellan bröst- och frisim.
Inne på växlingen tog jag god tid på mig. Drog på mig en tunn långärmad undertröja till cyklingen vilket var ett riktigt bra drag. På med cykelskor och hjälm och sen iväg.
Det var en riktigt stor befrielse att få sätta sig på cykeln. Det rullade lätt ut ur Kalmar i medvinden och benen kändes kanon. Började äta och dricka ganska omgående på cyklingen för att fylla upp förråden. Cyklingen kändes oförskämt bra, det rullade på runt 35 km/h utan större ansträngning. Det var bara att njuta och hålla sig kall, det återstår ju trots allt ett maraton efteråt. Första varvet gick utan problem och man fick hela tiden glada hejarrop från kanten och bra service vid langningsstationerna. Man blev även sporrad av de cyklister man mötte trots att de låg för en själv. Efter andra varvet kändes det också mycket bra förutom ett pungskav som jag upptäckte vid första pisspausen. Det var dock inget som hindrade mig eller störd så mycket. Fortsatte att hålla ett snitt kring 34 på andra varvet. På tredje varvet blev jag tvungen att stretcha ut kroppen till och från cykeln men känn
de mig fortfarande pigg i kroppen och det kändes som jag verkligen valt ett anpassat och bra tempo. Det här var verkligen en sådan dag som verkligen njöt av cyklingen, det var en underbar känsla en slags runners high fast på cykel. Drabbades inte av några punkteringar eller andra problem med cykeln vilket inte hade varit så kul.
Även i den andra växlingen tog jag det ganska lugnt och såg till så jag fick med mig allt och stretchade även ut benen lite.
Ut på löpningen kändes det bra i benen. Körde på med små lätta steg och hittade flytet ganska snart. Stärkt av publiken och alla hejarrop gav jag mig iväg mot första vändpunkten. De första 7 km flöt på riktigt bra och det kändes helt ok i kroppen. Fyllde på med Cola och vatten vid varje vätskestation. Försökte heja på de kända ansikten som man möte på vägen. Vid 14 km började det att bli lite motigare men hade jag kommit så här långt så skulle jag ända in i mål. På andra varvet började jag ta korta gå pauser vi vätskestationerna för att samla lite krafter och mobilisera mer kraft. Jag tänkte på mina nära och kära som stod in i stan och hejade. Varje gång jag passerade dom fick man en kick att fortsätta och jobba på. Med ett grönt och ett rött band kring armen var det så till slut dags att ge sig ut på den sista 14 km:s slingan. Nu var jag rejält trött och sliten men jag intalade mig att det är detta jag tränat för och nu ska vi bara ta oss i mål. Ett steg i taget, en fot framför den andra, ett steg närmare mål. 6 km från mål var jag tvungen att stanna på dass för andra gången. All sportdryck, vatten och cola hade gjort att magen inte var helt med i matchen. Jag tror dock att jag tjänade mer på de 2 korta stoppen än om jag hade struntat i det och kört på med magsmärtorna. Sakta men säkert stretade jag mot målet.
När jag passerade sista rondellen och bara hade “upploppet” kvar fylldes kroppen med så mycket känslor. Det var nästan så tårarna kom när jag såg min hejarklack 300 m från mål. Äntligen var jag framme, jag hade gjort det, jag är en Järnman. Tiden blev till slut 11.38.52. Tolv timmar något slags mål jag hade satt upp och det lyckades jag med.
Ett super stort tack till det stöd som min familj och vänner gav mig under hela loppet och under förberedelsetiden.
Tack till alla andra som också supportade mig under vägen, kända och okända.
Tack för goda servicen utmed banan.
Chansen är nog ganska stor att jag står på startlinjen även nästa år. Förhoppningsvis ännu starkare och snabbare.
Säkert har jag glömt en massa saker men det är inte helt lätt att få med allt som hinner snurra igenom huvudet på nästan 12 timmar.
